Sen så var det ju det här med bruks/jaktklass.
Jag har haft några samtal samt många mail konversationer med utställnings domare om saken. Där jag frågar dom hur dom ser på jakt/bruksklass bland Rhodesian Ridgebacks. Många var väldigt glada och uppskattade frågan samt diskussionen runt den. INGEN tyckte att bruks/jaktklass var mindra ”värd” än tex öppenklass, många framhävde att det är hunden dom dömde, oavsett vilken klass det var.

Här är några av svaren:
Hej Josefine!
Din fråga är intressant. Personligen tycker jag inte att det är fel att anmäla i bruksklass om hunden har tillräckliga meriter för denna klass. Jag är medveten om att denna klass oftast kan vara mindre än den öppna också. Vad jag vänder mig emot i den här klassen är vilka meriteringar som ska leda till bruksklassen i olika raser. Det är ju väldigt olika användningsområden på de olika raserna, men de som vill hålla på med traditionellt bruksarbete ska naturligtvis kunna det, men ska det meritera till ett championat eller inte? . Detsamma gäller jakt och jaktproven. Men, vad ska meriteringarna vara. Där kan man diskutera. Som domare i utställningsringen ska man ENBART döma utseende och inte snegla till andra eventuella meriter. Det finns EN rasstandard och den ska följas av domaren och vackraste hunden ska vinna från vilken klass den än kommer. Det är mitt uppdrag som utställningsdomare att se till. Rasstandarden har ju fastställts av vår huvudorganisation FCI och i de flesta fallen är det hemlandets standard som är tagen av FCI och sedan översatt till de 4 FCI-språken. Svenska Kennelklubbens standardkommitté har sedan översatt standarden till svenska utifrån något av dessa språk. På de svenska nationalraserna ör det Svenska Kenneklubben som bestämmer innehållet i rasstandarrena.
De andra tävlingsformerna ska dömas i andra ringar och vid andra tävlingar och då också av för dessa uppdrag kvalificerade domare. Jag tycker att bruks/jaktklasen är befogad, men man kan diskutera meriteringarna till den för de olika raserna.
Hej Josefine.

Rhodesian är en aktiv hund samtidigt en mycket vacker ras. Viktigt att man kan behålla
deras unika jaktegenskaper, spåra, vakt m.m.
Inom jaktkretsar har man börjat titta på andra raser att jaga med på grund av rovdjurs/grisproblematiken och RR jaktsätt har fått många intresserade. Så deras unika jaktegenskaper kommer kanske att efterfrågas igen.
En RR är mycket arbetsvillig att jobba med och som ägare är det ofta roligt att ha ett mål att jobba mot – viltspårchampionatet är ett. De har många strängar på sin lyra så det finns säkerligen fler områden att tävla i och även kanske erhålla championat i.
Viktigt att det aldrig blir en show respektive en jakttyp.
Vill absolut inte se en skillnad i kvalité vid jakt/bruksklass och de övriga klasserna. Det gäller att behålla rasen både vacker och funktionell.
Att uppmuntra och visa på rasens användningsområden gör att fler upptäcker fördelarna med RR. På så sätt får man aktiva ägare som vill jobba med sina hundar. Resulterar oftast i att fler anmäls till bruks/jaktklass
Som domare utgår man från rasstandarden. Raststandarden innefattar inte bara konstruktion utan även rastypiska rörelser, storlek, mentalitet och uttryck.
Att i jakt/bruksklass få se en RR som både är jakt/bruksmeriterad samt en utmärkt representant för sin ras, gör mig som domare mycket glad. Visst vill jag även se många i klassen och att de med stolthet anmäler till den.
Upplever inte att RR är en utpräglad utställningshund. Det finns så många ägare /klubb som tänker framåt och arbetar aktivt för rasen.
Det är alltid rasklubben och dess medlemmar som skall avgöra om det skall vara ett krav på någon merit för att få championatet.

This is a very interesting topic!! A good dog is a good dog no matter if it’s from the Working, Open, Junior etc classes. There certainly should be no prejudice regarding the Working classes. I agree that there are some very good specimens from the working class. They are often very well muscled specimens. However, exhibitors in the working classes need to present the dogs better (teeth and general condition). I have judged dirty and smelly dogs already, which to me is an insult. Working class doesn’t mean ”SCRUFFY, BAD CONDITION AND DIRTY”. I also agree that some judges might not consider specimens from this class, as it might have a different connotation to them; ” they couldn’t make it in the other classes so let’s enter them in Working”. I personally don’t have a problem with the Working classes, as to me the Rhodesian Ridgeback is a sporting breed, and how wonderful for the dogs to be able to enjoy it. After all this is what our dogs should be doing, not so!

Jag fortsätter att vara frågvis ett tag till inom dessa frågor, har du något att tillägga eller undra över så diskutera gärna detta vidare på Bloggen.
Jag ser fram emot Avelskonferansen i April, kanske kan jag få mer svar och information där…eller rent av få intervjua en uppfödare tills nästa nummer….jag funderar inte bara på hur aveln skall vara eller inte vara, vad ger vi våra hundar för foder?
Är dom importerade fodren så mycket bättre än svenska..eller vad skall man utfodra sin hund med?
Till dess – Hej hopp!

Dela på Facebook

Själv spårar jag mycket och har väl en önskan om att få delta i eftersök/jakt med min tik. Men jag förstår att det inte är det samma som att viltspåra och att en bra spårhund inte är lika med en bra eftersöks hund. Jag försöker alltid prata med mer erfarna människor, både domare och andra människor med stor erfarenhet och de flesta säger att när du väl ”släppt” hunden på riktigt vilt tappar den lusten och fokus på spåret. Att hitta ett litet rådjursben känns supertrist i jämförelse med ett helt djur. Vad är era erfarenheter och hur skall hunden reagera på vilt i jakt?

Hur många använder sina hundar till eftersök och vad krävs för att hunden skall klara en riktig jaktsituation, märker ni någon skillnad på hundens beteende i spåret efter dem har fått gått på riktigt vilt, antingen på eftersök eller i jakt?

Vi ingår i en grupp för Drivande & Sökande hundar men vi respekteras inte alltid som det. Har det att göra med att vi inte behöver någon provmerit för att bli Champions på utställningar? Vad är en provmerit och vem är det som bestämmer vilka som skall ha dem eller inte för att bli tex Svenska utställningschampions. Givetvis förstår jag att man inte kan ha samma regler som för tex Drever och Basset som har en hel del olika prover, men om vi nu är i gruppen för ”drivande hundar samt sök och spårhundar” kanske vi i alla fall borde ha en merit, viltspår tex för at kunna knipa en titel som utställningschampion?

Hur kommer det sig att vår jakt/bruksklass har så få anmälningar mot tex öppenklassen? Många av våra hundar har ju meriten för att få ställa i jakt/bruksklass. Inom andra raser är det en merit att få ställa i jakt/bruks och folk jobbar hårt för att få komma in i den klassen. I dessa raser delas certet bara ut till jaktbruksvinnaren, men är det enda anledningen…är Ridgebacken endast en utställnings hund eller vad?

God Jul på er!!!

Dela på Facebook

Härligt är det nu när snön börjar komma här och där. Ja ni där uppe i norr har väl haft den ett tag kanske Snö förknippas ju med jul och jul är för dem flesta en härlig tid, efter julen kommer den där nyårskvällen. Och den här kvällen kan vara ett lidande för vissa hundar och hundägare. Långt ifrån alla hundar tycker att ljudet av smällar är störande, men för den hund som ogillar smällare och fyrverkerier kan må riktigt dåligt – en smäll och hunden kan bli som ett ”nervvrak”.

Så tänk på det alla ni med valpar som kanske skall få uppleva sin första jul & nyår, var försiktiga och fråga andra hund ägare om råd om ni är osäkra på hur ni skall göra, och hur ni skall fira nyår. Det kan vara värt att slippa fyrverkerierna, eller åtminstone inte ta med valpen där det smäller som värst.

Själv så brukar jag då och då sätta på något stort fyrverkeri på Youtube och reglera volymen från lågt till ganska högt för att vänja mina hundar. Min 2åriga tik reagerar inte på smällarna, men tjutet samt dem sprakande färgerna kan hon tycka är obehagligt så jag ser till att ha henne inomhus med fördragna fönster vid tolvslaget för att slippa att hon skall bli stressad.

Har du några tips att dela med dej eller andra erfarenheter av fyrverkeri och hund?

Dela på Facebook

Dela på Facebook

Det har varit dålig med inlägg här i det sista, skärpning på mej men jag ligger inte på latsidan, jag lovar

Dela på Facebook

Dela på Facebook

Dela på Facebook

Dela på Facebook

Kan man påverka en hunds mentala status, eller är den medfödd?
Jag tror att ju mer man jobbar aktivt med valpen och miljötränar den så mycket som möjligt, tar med den överallt och låter den upptäcka allt ifrån åka spårvagn i city till att nosa på kossorna på landet, att nonchalera oljud, att hanteras av andra människor mm så får man en tryggare hund som inte stör sej på bagateller. Det är lika viktigt för cityhunden att få uppleva landet som för lanthunden att uppleva staden.
Min lilla självsäkra cityvalp höll på att krypa ur skinnet när vi vid ca 4månaders ålder åkte till Gotland och hon fick se en skyffel, det tog tre dagar innan hon vågade sej fram till den.
Men givetvis så ligger stor del av det mentala i aveln, och här kan vi verkligen påverka rasen..eller?

Vad säger ni Uppfödare, vad är ärftligt och vad kan man själv påverka?
Kan man träna på moment innan MH, eller fuskar man då och är det som Anders Hallgren skriver om i Hundsport Nr 10/2010 ”Mentaltester leder bara in i en logikens återvändsgata”?

Hur stor makt har testledarna, och är testledarna som utställningsdomarna pålästa på rasen?
Tänk om man har oturen att hamna på ett Mentaltest där testledaren inte vet hur en RR fungerar eller uppför sig och om man inte är nöjd med sitt MH får man en ny chans då?

Alla uppfödare vill ju att hela kullen skall vara en god representant för sin ras. Men hur tillförlitligt blir ett testet om man har oturen att råka ut för ex dåligt väder och ingen av hundarna har lust med något.
Hur delar vid med oss av dåliga erfarenheter och är det ok att göra om testet?

När min tik mentaltestades, testades hela kullen utom två tikar som löpte vid tillfället. Vi fick alla fina resultat, men det som jag blev lite förvånad över var hur man bedömer skottet.
En skotträdd hund vill man ju inte ha speciellt inte om man planerar att låta hunden gå i avel. Men skall man bli riskerad att få underkänt på skott för att man har en hund som man tränar i jakt och viltspår?
Min tik, som blir super triggad av skott och absolut inte rädd, avbröt tvärt leken och for iväg i skottets riktning för det är ju så hon lärt sej när vi spårar. Leka kan ni ju göra bäst själva tyckte hon. När vi sedan skall stå passiva och skottet smäller av så blir hon åter igen lika triggad om inte mer.
Testledaren gillade inte att hon blev så otålig och när jag sedan förklarade att vi spårade så mycket såg hon mest förvånad ut, hon visste inte hur ett viltspårsprov gick till.
Räcker det inte med godkänd eller icke godkänd på skott?

Vad tycker ni, är Mentaltesten tillförlitliga?

Dela på Facebook

Hur ser vi på kastrering av våra hundar, och vad är skillnaden på kemisk kastrering och kirurgisk kastrering? Många tycks se på kastrering med skam. Att det är något man inte gör, och gör man det så har man misslyckats som hanhundägare…

Så tänkte i alla fall jag innan jag bestämde mig för att kastrera min då 4 åriga RR hane. Jag hade misslyckats som ägare, varför kände jag så? Jag pratade med veterinärer och vänner om råd, och veterinären kunde inte förstå min tvekan” det är ju inte snällt mot hunden att gå och må dåligt eller tappa matlusten/fokus för att han inte får para sej”.

För det var så med min kille att han var helt omöjlig med tikar. Kände han doften av en löptik var hela dagen förstörd, han åt inte och vankade omkring o gnällde. När vi var ute och promenerade kunde han stå i evigheter vid en kisspöl och slicka och dregla, jag kunde stå med en megafon bredvid och skrika men han skulle ändå inte höra mej.

Detta var grymt frustrerande för mej och honom kan jag tro. Så jag bestämde mej för att kastrera honom. Jag tyckte inte att en kemisk kastrering, dvs att man ger hunden en hormonspruta som håller ca 6 månader var det rätta för oss då behandling på en hypersexuell hanhund är ofta relativt snabbt övergående – troligen skulle injektionerna ständigt behöva upprepas med någon månads mellanrum för tillräcklig effekt.

Jag hade aldrig tanken att han skulle gå i avel, men hade heller aldrig haft tanken på att kastrera honom.

Jag pratade mycket med min veterinär och han sa att han tyckte det var så synd om många hanar som fick lida, det ligger ju i naturen att djuren skall para sej det är självklart att det blir en del frustration, det sexuella är ju en drivkraft.

Sen så finns det ju fler fördelar med kastrering av hanar som att minska risken för prostatabesvär, bråck i ändtarmen samt naturligtvis tumöromvandling av testiklarna.(Hos tikar minskar risken för livmoderinflammation 50% samt minskar risken för juvertumör.)

Sen finns det givetvis nackdelar som tex lättare för viktökning, men det såg inte jag som ett problem då jag är en person som är mycket aktiv med att motionera mina hundar.

En annan sak som jag anser vara väldigt viktig är att man inte kastrerar i för tidig ålder, minst 2 år bör dom vara för att få chansen att utvecklas tycker jag.

Sen kan man inte använda kastrering för att dämpa ett beteende, har du en hane som har problem med andra hundar så betyder det absolut inte att det beteendet försvinner vid en kastrering, bara den hormonella biten ändras. Beteendet är en träningssak, men det är vad jag tycker.

Jag kan säga att jag aldrig ångrade mitt beslut och jag och Victor fick från första dagen som kastrerad, ett bättre liv. Dreglandet, ylandet och slickeriet var puts veck. Jag hade åter en hund som gick med mej på promenaderna och var intresserad av det vi gjorde tillsammans….
Jag vill också påpeka att jag är ingen expert inom områret och kan ha fel, men för mej funkade detta.

Dela på Facebook