Juvenil Myoklon Epilepsi hos Rhodesian Ridgeback

Uppdatering 2017-04-15

Under början av 2017 publicerades den vetenskapliga artikel som både beskriver sjukdomen JME hos Rhodesian Ridgeback och den genmutation som är orsaken. Sjukdomen är autosomal recessiv, det vill säga genetiskt affekterade hundar bär två (2) kopior av den muterade genen varav en kopia har ärvts från respektive förälder. De hundar som ärvt en (1) kopia av den muterade genen, från en av sina föräldrar, är genetiskt bärare men anses vara kliniskt friska, d.v.s de kommer inte att utveckla JME.

Det finns nu också ett kommersiellt gentest som kan användas för att genetiskt identifiera individer som är normala, anlagsbärare samt affekterade för sjukdomsmutationen. Baserat på andelen affekterade hundar i Sverige (< 1%) så finns det i dagsläget ingen grund för SRRS/AUK att uppmana uppfödare att rutinmässigt gentesta alla avelsdjur för JME före parning. Gentesten kan dock vara ett utmärkt verktyg när man som uppfödare har för avsikt att genomföra avelskombinationer där det finns anledning att misstänka att något av avelsdjuren kan vara anlagsbärare för sjukdomen.

Anlagsbärare ska inte uteslutas från avel, men däremot alltid kombineras med en hund som är dokumenterat genetiskt normal (fri) för att undvika sjukdom hos avkommorna (se Jordbruksverkets och SKKs regler nedan). Viktigt att komma ihåg är också att gentesten endast testar för JME och är ingen garanti för att avelsdjuren eller avkommorna är “fria” från arvsanlag för andra typer av epilepsi.

För dig som vill gentesta om din hund för JME rekommenderar vi att utföra detta hos de laboratorium som utför gentesten enskilt (t.ex Laboklin), och inte som ett s.k paneltest. Vi avråder starkt från att genomföra paneltest (andra benämningar är “multitest” eller “pakettest”) där hunden samtidigt testas för ett antal andra sjukdomar. Detta eftersom testerna för merparten av de övriga sjukdomarna inte är validerade för rhodesian ridgeback och därmed kan ge ett direkt missvisande resultat som i värsta fall - ur ett regelperspektiv - kan få konsekvenser för framtida avel.

Den vetenskapliga artikeln om JME här: http://www.pnas.org/content/114/10/2669.long

-----------------------------------
Uppdatering 2017-01-21
Enligt den information som SRRS/AUK har att tillgå så verkar det som att gentest för JME kommer att finnas tillgängligt för kommersiellt bruk hos finska Genoscoper inom närstående framtid (kommande veckorna).

SRRS/AUK har uppfattat att testet i nuläget inte kommer att kunna genomföras separat, utan endast som ett så kallat "paneltest" (andra benämningar är "multitest" eller "pakettest"), där hunden samtidigt testas för ett antal andra sjukdomar. Detta låter ju spontant toppen, MEN vi måste beakta att testerna för dessa övriga  sjukdomar inte är validerade för rhodesian ridgeback och därmed kan ge ett direkt missvisande resultat.

Se Svenska Kennelklubbens Avelskommittés (SKK/AK) rekommendation nedan gällande paneltester/multitester:
"Det är i sammanhanget viktigt att känna till att man som uppfödare, eller ägare av en avelshane, oaktat ett DNA-tests tillförlitlighet eller relevans för rasen, är skyldig att ta hänsyn till testresultatet i avelsarbetet. Hundar som visat sig vara anlagsbärare för en sjukdomsmutation får endast paras med en individ som är fri från motsvarande anlag. Det här medför i praktiken en uppenbar risk för att denna typ av multitester medför stora svårigheter att matcha avelsdjur och negativa konsekvenser för avelsbasen.

SKK/AK avråder mot bakgrund av ovanstående från de pakettester/multitester som i dagsläget finns tillgängliga. Ställningstagandet baseras på de brister i validering och/eller relevans som finns för en del av de ingående testerna samt de negativa konsekvenser för avelsarbetet ett okritiskt testande riskerar att få. SKK/AK rekommenderar istället hundägare/uppfödare att testa för den eller de specifika genvarianter som är av betydelse i den aktuella hundrasen, givetvis under förutsättning att dessa tester är validerade."

Mot bakgrund av ovanstående rekommenderar SRRS/AUK att avvakta med att genomföra gentest för JME tills:
1) Den vetenskapliga utvärderingen av JME-testet finns publicerad.
2) Testet kan genomföras separat, d.v.s inte genom ett så kallat paneltest/multitest.

SKKs Avelskommittes information om genetiska tester i sin helhet finns här (länk)

-----------------------------------
Artikeldatum 2016-07-22:

Under sommaren 2016 har Juvenil Myoklon Epilepsi / Juvenile Myoclonic Epilepsy (JME) hos Rhodesian Ridgeback fått stor uppmärksamhet i sociala medier. Det har publicerats videofilmer på drabbade hundar, hundar har gentestats i pågående forskningsprojekt, hundägare har publicerat sina hundars testresultat på bla Facebook och några välkända avelshundar har visats vara anlagsbärare.

Ett antal uppfödare har hört av sig till SRRS/AUK med frågor kring både sjukdomen och det nya gentestet och nedan försöker vi att besvara de frågeställningar som inkommit.

Juvenil Myoklon Epilepsi (JME)
Epilepsi, oavsett klassificering, är en allvarlig neurologisk sjukdom som oftast kräver livslång medicinering och tyvärr alltför ofta slutar med att hunden får somna in då medicineringen till en hälsosam fungerande vardag misslyckas.

JME är ingen ny neurologisk sjukdom som uppkommit eller upptäckts hos Rhodesian Ridgeback. Däremot är namnet Juvenil myoklon epilepsi nytt inom den veterinärmedicinska vetenskapliga litteraturen. I en sammafattningsartikel från 2012 om epilepsi hos hund finns denna typ inte nämnd alls, utan istället beskrivs en del av symtomen under idiopatisk epilepsi [1]. Det är troligt att nedan nämnda veterinärer och forskare har klassificerat sjukdomen utifrån symtomen (myoklon – muskelkramp) och debutålder (juvenil – ungdomlig) och därigenom börjat benämna den som JME.

JME är en typ av epilepsi som finns beskriven inom humanmedicinen, och debuterar hos barn och ungdomar som epileptiska anfall med bl.a muskelryckningar och ofrivilliga rörelser efter vila eller sömn [2]. Hos människa har denna typ av epilepsi ärftliga orsaker vilket ger förståelse för att sjukdomsbilden har klassificerats som JME hos unga ridgebackar.

Pågående forskningsprojekt
Under 2015 uppmärksammade veterinärer vid Münchens Universitet att flera unga ridgebackar (9 veckor - 18 månader, medianålder 6 månader vid första anfall) uppvisade gemensamma sjukdomssymtom. Symtomen var kraftiga muskelryckningar/kramper (myoclonic jerks) som oftast inträffade när hundarna var avslappnade och vilade, men vissa hade även kramper i stående, mera aktivt tillstånd. Undersökning av hundarna med EEG, som mäter hjärnaktiviteten, påvisade att de hade den typ av onormal hjärnaktivitet som förknippas med epilepsi och flera av hundarna utvecklade även andra typer av anfall med tiden. Efterforskningar i stamtavlorna pekade på en ärftlig sjukdom [3]. Då genetisk koppling misstänktes så inleddes samarbete med andra forskningsinstitut, däribland med Helsingfors Universitet och Professor Hannes Lohi.

Professor Lohi har tidigare varit delaktig i att kartlägga mutationer som orsakat epilepsi hos andra raser, såsom Lagotto Romagnolo och Belgisk Vallhund [4,5]. Hans forskningsgrupp vid Helsingfors Universitet arbetar med molekylär neurologi och genom att beskriva hundars sjukdomar kan dessa användas som modell för sjukdomar hos människa. Detta bidrar till att hitta genetiska orsaker även till de humana sjukdomarna då hundens arvsmassa (s.k "genom") är väldigt lik människans. Professor Lohi är även VD i företaget Genoscoper som utför DNA-analyser.

För att få in genetiskt material till projektet har forskningsgruppen vid Helsingfors Universitet haft hjälp av Finska Ridgebackklubben att sprida information om sjukdomen, projektet och provtagning. På Facebook har bl.a gruppen ”Myoclonic epilepsy in rhodesian ridgeback” skapats i början av maj med information om projektet och uppmaning till ridgebackägare att bidra med genetiskt material innan den 31 maj 2016. För att få in ytterligare material samlade en representant för forskningsgruppen även in de sista proverna vid Rhodesian Ridgeback World Congress i slutet av juni, vilket utannonserades i nämnda Facebookgrupp samt på RRWCs facebookgrupp.

I skrivande stund så arbetar forskningsgruppen i Helsingfors med att sammanställa data för att skicka in studien för vetenskaplig utvärdering. Parallellt arbetar veterinärer vid Münchens Universitet med att genomföra kliniska undersökningar av drabbade hundar och bistå med gentiskt material från dessa. Innan studien har utvärderats och blivit vetenskapligt publicerad så kommer inget gentest att nå den kommersiella marknaden. Enligt nuvarande uppgifter förväntas ett gentest bli kommersiellt tillgängligt under 2017.

De preliminära resultaten från studien tyder på att sjukdomen är autosomal reccessiv och att hundar som insjuknat i JME är genetiskt affekterade, dvs de bär två (2) kopior av den muterade genen varav en kopian har ärvts från respektive förälder. De hundar som ärvt en (1) kopia av den muterade genen, från en av sina föräldrar, är genetiskt bärare och anses vara kliniskt friska, dvs de kommer inte att utveckla JME. Men eftersom studien inte är slutförd har detta ännu inte bekräftats.

Förekomst av epilepsi hos Rhodesian Ridgeback
SRRS hälsoenkäter för treåriga hundar födda 1999-2008 visar att 11 av 1560 Rhodesian Ridgebacks (0,7 %) har drabbats av epilepsi (klassificering okänd). I veterinärvårdsstatistiken från Agria (hundar födda 2006-2011) så finns inte epilepsi bland de sjukdomar som är de vanligaste orsakerna till att vår ras behöver veterinärvård. I Agrias livskadestatistik finns epilepsi däremot med som en av de vanligaste orsakerna till avlivning av Rhodesian Ridgeback. Det betyder inte att många hundar avlivas pga epilepsi, utan att många av de drabbade hundarna tyvärr avlider. Andelen hundar som avlivas pga epilepsi är densamma hos Rhodesian Ridgeback som hos alla raser sammantaget, dvs rasen är inte drabbad i högre grad.

Enligt tidigare nämnda forskningsprojekt, med 538 medverkande hundar (juli 2016) från stora delar av Europa, så är i dagsläget 81 % av de testade hundarna icke bärare, 15 % bärare och 4 % affekterade (sjuka). Andelen affekterade hundar anses dock vara överrepresenterad i studien eftersom prover från drabbade hundar medvetet har inkluderats.

Avel och gentester
Såväl alla hundar som alla människor bär på arvsanlag för ett antal sjukdomar och defekter av olika allvarlighetsgrad, både kända och okända. Hund som är affekterad av autosomal reccessiv sjukdom ska inte användas i avel. Hund som är bärare (ej affekterad) av sjukdom med samma arvsgång ska i förekommande fall paras med hund som är genetiskt normal, dvs icke bärare. Att inkludera våra bärare i avel är mycket viktigt för att inte minska rasens avelsbas och därmed ge upphov till att andra sjukdomar uppkommer eller får ökad spridning i vår ras.

Enligt Svenska Kennelklubbens grundregler samt Jordbruksverkets föreskrifter får en bärare av recessivt sjukdomsanlag endast paras med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag.

Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt
”24§ Djur får inte användas i avel om
3. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag.

SKKs Grundregler
”2. Det krävs av varje medlem i SKK-organisationen
2.2 [...]att inte använda hund i avel som vid DNA-test för allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning visar sig vara bärare av dubbla anlag (homozygot). Hund som visar sig vara bärare av ett anlag (heterozygot) för allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning får endast användas i avel i kombination med genetiskt/ hereditärt friförklarad hund och under förutsättning att detta inte står i strid med gällande hälsoprogram.”

För en svenskägd hund som har varit delaktig i epilepsistudien och funnits vara bärare innebär detta i praktiken att hunden, fram tills gentestet finns tillgängligt för kommersiellt bruk, endast får användas i avel tillsammans med en hane/tik som också har medverkat i studien och blivit testad normal (icke bärare) för mutationen.

SRRS/AUKs rekommendation
AUK råder uppfödare att följa SKK’s rekommendationer, se www.skk.se/sv/uppfodning/halsa/dna-tester/Generell-policy.

Ur protokoll SKK/AK 5/2014:
Ӥ 80 DNA-tester inom hundavel
Genetiska tester är ett utmärkt verktyg i avelsarbetet för bättre hälsa hos våra hundar, förutsatt att dessa tester är tillförlitliga, relevanta och används på ett klokt sätt. Uppfödare och hundägare bör noggrant utvärdera nyttan med och konsekvenserna av ett genetiskt test innan detta utförs. Risken med ett ensidigt eller överdrivet fokus på DNA-testresultat är att andra viktiga åkommor eller egenskaper hamnar i skymundan. SKKs avelskommitté vill understryka vikten av att man i avelsarbetet utgår ifrån hur vanligt förekommande och hur stort kliniskt problem en sjukdom är, snarare än att utgå ifrån vilka tester som finns tillgängliga. Om en sjukdom inte utgör ett kliniskt problem i rasen och/eller det DNA-test som erbjuds för denna åkomma inte anses tillförlitligt är det bättre att avstå från att testa sin hund. Risken är annars att avelsbasen begränsas på felaktiga grunder, eftersom du som uppfödare är skyldig att ta hänsyn till testresultatet i ditt avelsarbete. Det är viktigt att ha i åtanke att hundavel handlar om mycket mer än enstaka sjukdomar, och att genetiska tester, även om de idag är många, inte ger hela bilden.”

Gentester är inte enbart av godo för rasens välmående. Ju fler och mer komplexa tester som görs, desto svårare kommer det att bli att planera en parning. Antalet tillgängliga gentester för recessiva sjukdomar kommer att öka och i framtiden kommer vi därtill sannolikt även att kunna gentesta våra hundar för sjukdomar som beror på kombinationer av flera olika gener (polygena). När detta blir verklighet kommer det troligtvis att krävas avancerad bioinformatik och genetisk vägledning för att säkerställa att en parning uppfyller befintliga krav på att anlagsbärare inte kombineras.

Avel har kunnat bedrivas framgångsrikt i decennier genom att uppfödare dragit lärdom från egna och andras kombinationer som inte alltid fallit väl ut, både hälsomässigt, mentalt och exteriört. I en ras där det finns många sjuka individer och få individer som kan användas i avel kan ett gentest hjälpa rasen att överleva och bli friskare. Hos Rhodesian Ridgeback är epilepsi (tack och lov) inte en sådan sjukdom. Andelen 0,7 % insjuknade individer kan inte räknas till ett stort hälsoproblem inom rasen, även om sjukdomen kan bli livsavgörande för den drabbande individen och till stor sorg för den enskilda hundägaren.

Mer utbredda hälsoproblem hos Rhodesian Ridgeback i dagsläget är exempelvis allergier och hudproblem som enligt SRRS hälsoenkäter hos svenskägda hundar födda 1999-2008 har en förekomst av ca 13 % respektive ca 25 %. Även dessa sjukdomar/besvär kan skapa stort lidande och i värsta fall bli livsavgörande för den drabbade individen och får, med tanke på frekvensen, inte nedprioriteras trots att inga gentester finns att tillgå.

Sist men inte minst bör vi beakta att de olika laboratorier som utvecklar och erbjuder gentester inte främst gör detta för vår ras bästa. De är vinstdrivande företag som ibland försöker skapa ett behov och sedan sälja sin produkt, och varje hundägare är därför skyldig rasen att värdera varje gentest innan det utförs.

Att ett avelsdjur är gentestat för allt som finns att testa för på marknaden är inte en kvalitetssäkring av avkommorna. Det är hundens, tillsammans med dess släktingars, mentalitet och faktiska hälsa som i första hand måste utvärderas. Gentester bör i detta sammanhang vara ett underordnat verktyg som används när särskilda behov finns. Det viktigaste verktyget i vårt avelsarbete är öppenhet och kommunikation.

Drabbade hundar
SRRS Avelsregister är ett verktyg för att bland annat kunna hjälpa både befintliga och framtida uppfödare med information i syfte att undvika avelskombinationer där det finns ökad risk för allvarlig sjukdom eller defekt hos avkomman.

Äger du eller har fött upp en hund som drabbats av epilepsi eller annan allvarlig sjukdom så tar SRRS/AUK tacksamt emot information om detta till Avelsregistret. Även de hundar som inte längre finns i livet är av intresse. Vi tar också gärna emot resultat för de hundar som utfört olika typer av gentester. Allt du behöver göra är att skicka ett e-postmeddelande med hundens regnr, namn samt sjukdom/testresultat till auk@srrs.org. Tack på förhand för ditt bidrag!

SRRS Avels- och Uppfödarkommitté (SRRS/AUK)
Jessica Persson, Cornelia L. Olsson & Madelaine Rörström

Referenser

1. Ekenstedt KJ, Patterson EE, Mickelson JR. (2012) Canine epilepsy genetics. Mammalian Genome. 23:28–39
2. www.epilepsiforeningen.dk/epilepsi/epilepsiformer/jme/
3. F Wielandender, F James, MA Cortez, G Kluger et al (2015) Myoclonic epilepsy with photosensitivity in rhodesian ridgebacks. 8th Symposium ESVN-ECVN, Amsterdam, The Netherlands 18th–19th September.
4. Jokinen TS, Metsahonkala L, Bergamasco L, et al. (2007) Benign familial juvenile epilepsy in lagotto romagnolo dogs. J Vet Intern Med 21(3): 464–471.
5. Seppala EH, Koskinen LL, Gullov CH, et al. Identification of a novel idiopathic epilepsy locus in Belgian Shepherd dogs. PloS one. 2012;7(3), e33549.