Ridgebackens behov

Sällskap och social samvaro

En rhodesian ridgeback är en tillgiven och lojal familjemedlem som har ett stort behov av sällskap och att få vara tillsammans med sin familj i vardagen. Som tumregel kan man säga att en vuxen hund inte ska behöva vara ensam mer än 5 timmar per dygn. En valp kan man inte lämna ensam alls förrän valpen är trygg i sin hemmiljö och man successivt har tränat valpen att vara ensam hemma.

Rasen fungerar i allmänhet bra även i barnfamilj. Förutsatt att det finns tid för hunden och att man lär sina barn respektera att det är en individ och inte en leksak så blir ridgebacken vanligtvis en utmärkt kompis till hela familjen. Det är i sammanhanget viktigt att uppmärksamma att ridgebacken under det första levnadsåret relativt snabbt uppnår sin fulla fysiska storlek samtidigt som den fortfarande är en valp/unghund mentalt. Mindre barn kan ha svårt att värja sig rent fysiskt mot en sprallig och leksugen ridgeback, vilket kräver att de vuxna i familjen vänligt tränar hunden hur den ska uppföra sig i umgänget med barnen. Hunden bör också få en egen plats som den självmant kan gå till när den vill bli lämnad i fred.

Rasen är direkt olämplig om man har tänkt sig att ta hjälp av barnen med rastningen.

Motion och aktivering

För att en rhodesian ridgeback ska må bra och vara den roliga och trevliga kompis som de flesta vill ha så måste man lägga ner en hel del tid och engagemang på sin hund, både som valp och som vuxen.

En rhodesian ridgeback kräver varierad motion i form av såväl promenader i olika miljöer som möjlighet att få leka och "rusa av sig". Därtill behöver hunden mental stimulans, vilket lämpligen tillgodoses genom nosarbete såsom viltspår, nosework eller personspår. Även annan typ av mental aktivering brukar fungera fint, som till exempel lydnad, rallylydnad eller agility. Det viktigaste är att man hittar någon aktivitet som både hund och ägare uppskattar att göra tillsammans.

Rasen fungerar inte särskilt väl om det enda man som ägare kan erbjuda är korta eller långsamma koppelpromenader och/eller rastning på tomten. Bristande motion eller mental stimulans kan leda till att hunden utvecklar oönskade beteenden och med tanke på rasens fysiska storlek, styrka och påhittighet kan tillvaron med en understimulerad rhodesian ridgeback bli besvärlig.

Fostran och träning

En rhodesian ridgeback behöver uppfostras med vänlighet, tydlighet, konsekvens och respekt. Som valpar och unghundar är de ofta mycket livliga och med tanke på sin storlek och styrka kan de vara "väldigt mycket hund", främst under perioden från könsmognad till cirka två års ålder.

Rasen är ursprungligen en jakt- och vakthund som skulle klara sig i en miljö fylld av svåra yttre omständigheter, vilket krävde mycket självständighet då hundarna själva tvingades att bedöma olika situationer och handla därefter. En rhodesian ridgeback är både intelligent och lättlärd, men tröttnar fort om den inte ser en uppgift som meningsfull eller lönsam. För att träna med en rhodesian ridgeback krävs således motivation, och precis som andra självständiga raser kan de vara lite svårare att motivera.

Som ägare/förare får man prova sig fram och utveckla de belöningar som hunden uppskattar - godis, leksaker, bus och beröm - så att hunden hela tiden känner att den uppnår något verkligen åtråvärt som ”lön för mödan”. Eftersom ridgebacken tröttnar fort på upprepning bör man vid all typ av inlärning träna varierat och gärna mycket korta pass. Siktar man på t.ex prov/tävling får man gradvis och långsamt höja hundens uthållighet att arbeta längre för sin belöning. En annan viktig faktor vid all träning är samarbete. Om man inte kan göra träningen till ett samarbete mellan förare och hund kommer hunden att bli frusterad, samtidigt som man kan få den att helt tappa intresset.

Jakt och vakt

Rasen har ursprungligen använts som spårande och ställande jakthund på främst storvilt samt för att försvara mark och egendom mot vilda djur och oinbjudna personer. En rhodesian ridgeback ska således ha både jaktlust och vaktinstinkt. Vill man under inga omständigheter ha en hund som jagar eller vaktar så är det inte rätt ras.

Idag är rasen dock primärt en sällskapshund och avelsurvalet sker i allmänhet inte utifrån hundarnas arbetsegenskaper. Den praktiska jaktdugligheten uppfattas vara varierande, men det finns individer som används framgångsrikt både vid eftersök och som ställande på främst älg och vildsvin.

Vaktar gör de flesta individer naturligt när de anser att det behövs. Rasen är generellt tystlåten, och ”okynnesskäller” sällan, men kan vilja vakta när någon exempelvis ringer på dörren eller närmar sig tomtgränsen. Valpar och unghundar kan vara mer ljudliga.

Skötsel och omvårdnad

Rhodesian ridgeback kräver nästan ingen pälsvård. Rasen fäller inte så ofta men under fällningsperioderna, som inträffar några gånger per år, kan man behöva borsta bort avfälld päls med en gummiborste eller liknande för att slippa ha de små envisa håren överallt. Därutöver brukar ett bad några gånger per år vara fullt tillräckligt.

Klorna bör klippas en gång i veckan. Öron och tänder bör kontrolleras regelbundet, lämpligtvis i samband med kloklippning, och rengöras vid behov.

Svenska Kennelklubben

Agria Djurförsäkringar  Brit Care
Sponsor  VetZoo